1 Up in the air

2 Execution Song

3 Glory Days To Come
4 Send More Money?
5 (Här är jag lite osäker om jag missat en låt... Någon som vet?!)

6 Bobby

7 Press Hold

8 18 karat

9 Family values

10 Santa Monica Bay

11 Train Song

12 Man must dance
13 Party With My Pain

14 There's A Lot Of Things To Do Before You Die

Helt plötsligt är de bara där, Foo Fighters och ljudet av de bekanta gitarrerna, trummorna och Dave Grohls röst är verklighet. Lika plötsligt så har fem låtar rivits av och The Pretender, Times like These och Learn to fly bara flyger förbi. Starten på konserten är oväntad och en känslan av att de skippat förspelet för att hinna till klimax på utsatt tid infinner sig...

Tempot saktas dock tillfälligt ned och till This is a call blir det en lååång mellanakt med allmänt rockjam och det är här Dave deklarerar att tid är en bristvara "No fucking encore"  och det är på´t igen. Jag kan inte låta bli och känna mig lite snuvad på konfekten. Jag vill ju att tiden ska stå still, inte forceras...

Lyckligtvis blir den följande låten "Long road to ruin" och den visar sig vara en av kvällens bäst framförda låtar och äntligen infinner sig den underbara magiska livekänslan, men den får bara stanna ett par låtar, för till Stacked Actros kommer kvällens största överraskning: -En gäsp! Och till allt det brölande "Hey hey" och psykedeliska gitarrer och trumbeats av alla de slag, så följde inte bara en utan typ 10 gäspar.  Det är inte lite som en småbarnsmamma, som varit uppe sedan 05.00, kräver av världens bästa rockband... Som plåster på såren för det trista numret så lindrar den grymma ljussättningen det totala intrycket. Precis när jag känner så lagom gäspig kommer en av mina favorit låtar "Skin and Bones" och till de akustiska gitarrerna vaknar hela jag till liv igen. Watch me spin...

Till Hero kommer presentationen av bandet, som för er som inte vet det, egentligen är ett enmansband med sidekick i form av "Taylor-the-drummer". Jag vet att det är lågt att skriva så om ett band som LÅTER så "fucking good" (som Dave själv skulle ha sagt). Men det är sant! Dave tar upp HELA scenen och lämnar inte mycket plats kvar till Nate och Chris. Men vad gör väl det när hans röst väsvrålar på ett sätt som bara han kan och när han lyckas med konststycket att till en inledande lågmäld Hero, få hela publikhavet att koka. "There goes my Hero", yes indeed. Det är mäktigt med en närmare 20 000 stor sing-a-long. Slå det "All sång på skansen" om ni kan!

Foto: Small Town Style

Efter den totala fokusen på Dave, blir därför Taylors "Cold day in the sun" så befriande bra och gör plats för de fyra final numren. Slutet av konserten är en lång och på gränsen till smärtsamt lustfylld låtkavalkad, där mina absoluta favoritlåtar levereras på bästa sätt... Och visst hinner han, på (nästan) utsatt tid dra av The Best of you, till bara mig... (och nästan 20 000 till, ok då.)

Foto: Small Town Style

Rock n´ roll for ever and ever.

-----

Låtlista Set list setlist
Foo Fighters Stockholm Where the action is WTAI 14 juni 2008

1 The Pretender

2 Times Like These

3 No Way Back

4 Cheer Up Boys(Your Make Up Is Running)

5 Learn To Fly

6 This Is A Call

7 Long road to ruin

8 Doa

9 Breakout

10 Stacked Actors

11 Skin and Bones

12 Marigold (uppdaterad)

13 My Hero

14 Cold day in the sun

15 Everlong

16 Monkey Wrench

17 All my life

18 The best of you
(Med reservation för ev. felskrivningar och feltolkningar av min kluddiga lapp /Sara Small Town)
------

Läs mer om mina Where The Action Is inlägg här bland annat.
Ytterligare recensioner:
SVD
Aftonbladet
Expressen
Twingly

Veckans spellista innehåller fler r´nb och rap spår.

Låtar addade till spellistan denna vecka
M.I.A. - Paper planes
Will.I.Am -Heartbreaker

Mélée - Built to last

Whitesnake -All for love

Petter - Goda dagars magi
Chris Brown - Forever
Afasi & Filthy - Jobb

Veckan låt har jag väntat lite med att välja, dels för att jag ville invänta skivläppet i lördags, men även för att jag faktiskt behövde lite tid att gilla låten.

Hellacopter är ett av mina favorit band och när de släpper en ny skiva och nya låtar har jag höga förväntningar. Jag var lite rädd för att jag hade lite _för_ höga förväntningarna på deras nya singel denna gång. Men jag var nog bara lite otålig -In The Sign of Octopus är helt underbar, efter några extra lyssningar.



Låtar addade till spellistan denna vecka

Hela Hellacopters nya album

Läs även andra bloggares åsikter om Hellacopters, musik, spellista, veckans låt, rock

Hellacopters"In The Sign Of The Octopus"

Lykke Li"Little Bit"

Neverstore"Rejected All Along"

Justice - DVNO

Daft Punk - Digital Love tecknat

Looptroop Rockers - The Building

Fragma Toca's Miracle

Edith Backlund - True Believer

Britney Spears"Break The Ice (Featuring Faboulos)"

Ane Brun"The Puzzle"

Elliot Minor "Parallel Worlds"

Läs även andra bloggares åsikter om Mando Diao, musik, where the action is, spellista, veckans låt, rock, musik

Madonna & Justin "4 Minutes"
Lazee "Rockaway"
Adele 'Cold Shoulder'
Hellogoodbye "Here In Your Arms"
Shout Out Louds "Tonight I Have To Leave It"

och HELA Millencolins ny 'Machine 15' (rekomenderas!)

Läs även andra bloggares åsikter om kleerup, musik, Titiyo, spellista, veckans låt, pop, radio

I bilen hem från jobbet lyssnade jag till 'Mitt P3' och blev glatt överraskad när jag hörde P3´s nya radioröst Marcela Moraga.

KUL och tänkvärt program som hon inledde med "glad-poppande" Alphabeat's 'Fascination' och forsatte med uppmaningen "Alla kvinnor, sluta ha sex med män". Med en sådan intressant inledning gick det inte att ändra bilstereons mode från radio till cd-spelaren. Så på dagens hemresa fyllde 'Mitt P3'  bilen, framför mitt för närvarande favorit bilalbum Flogging Molly´s nya 'Flot'. BRA betyg på ett radioprogram...

Dessutom lovade Marcela "värsta" låtlistan och jag kan bara hålla med, några av mina ABSOLUTA favoriter just nu drogs av på en och samma timme:

Alphabeat "Fascination"
Jason Mraz "I'M Yours"
Sara Bareilles "Love Song"
Snoop Dogg/ Robyn "Sexual Eruption"
Britta Persson "Cliffhanger"
Johnossi "Party With My Pain"
Elin Ruth Sigvardsson "Heart-Attack"

Veckans låt en sann energi booster som gör en GLAD i hela kroppen. Vid en tung och dyster dag, ordinerar Small Town minst en dos av denna injektion av koncentrerad glädje:

Den 4 december kommer Elton John till Sverige med succéshow 'The Red Piano'. Just nu går den omsusade showen på The Colosseum, Caesars Palace i Las Vegas för fulla hus och i adventstider kommer den påkostade showen till Globen.



Så här säger Tor Nielsen, arrangör på Live Nation (tidigare EMA):

"Elton John har tillhört världens främsta artister i årtionden, och han fortsätter ständigt att utvecklas och överraska. Att vi nu fått hans läckra Las Vegas show att flytta in på Globen för en kväll känns oerhört roligt, och blir en perfekt tidig julklapp till Eltons härligt hängivna svenska publik. Jag kan garantera att detta blir den mest spektakulära show man kan se i vinter"!

Själv är jag nästan mer nyfiken på den utlovade ultramoderna film-, video- och ljusshowen i 'The Red Piano', än på själva Elton John framträdandet. Jag älskar en bra SHOW och denna sägs hålla absolut världsklass...

Biljetter till Elton John släpps den 7 april kl.09.00 på Live Nation Först till kvarn....

Läs även på: http://www.aftonbladet.se/nojesliv/musik/article2174001.ab
Twinglyping

Konserten med Eagles på globen i förrgår var en seger för oss som behövde ha en ny bild av gubbar i mörk kostym. Förutom Blues Brothers hade vi liksom inget att gott att relatera till när det kommer till musik och mörk kostym, men nu har vi! Deras klädval var förvånande gubbigt, men förvånande rockigt, särskilt när de i andra halvlek tar av sig kavajen till "Somebody" och bara  kör.

I motsats till den förra konserten i Globen 2001, då det var ett gäng gubbar som tillsynes var avslappnat coola i sin typiska country klädstil, stod här en respektingivande quartet med grånat hår och med stort och välförtjänat självförtroende. Deras nya skiva 'Long road out of Eden' (första på 28år!) har säkert gjort gott för deras musikaliska självkänsla och det märks och syns.

Eagles startar upp konserten med deras nyaste hit 'How Long' och den låten sätter ribban för hela första halvlek. I mina små anteckningar har jag skrivit ett ord efter denna låt "Bäst!", vilket nu efteråt kan tyckas lite knepigt då det var första låten...

Överraskande tidigt drar de av 'Hotel California' med ett pampigt (men lite konstigt) trumpetsolo som intro. 'Hotel California' låter precis lika bra som jag vill minnas den och Joe Walsh gitarr solo gör den bara ännu bättre.

Därefter kommer de gamla hitsen som på ett pärlband. 'Peaceful Easy Feeling', 'I Can't Tell You Why', 'One of this nights', 'Lyin' Eyes'. Till 'One of this nights' gungar hela stolsraden på parkett för första gången och till 'Lyin Eyes' förvånas jag över deras stämsång för minst 7:e gången och kan inte sluta fundera på om de gömt en kör bakom scen...

När sedan 'Boys of Summer' spelas fylls jag av sådan myskänsla att jag bara vill stanna upp i nuet och vara, men DÅ drar vi iväg med Google Earth till New York i ett av Joe Walsh bästa nummer 'In the city'. När den sista låten före paus spelas, 'Long run' står alla upp och bara jublar.

Efter en behövlig vätskepaus, mjukstartas andra halvlek med låtar från nya albumet. 'No more walks in the woods' följd av 'Waiting in the weeds' som komponeras av ett vackert bildspel och därefter den liiite trista 'No more cloudy days'.

Efter dessa vackra stycken är det dags för ännu än, en klassisk lovesong av skönsjungande Timothy B Schmit's 'Love Will Keep Us Alive'. Sedan börjar tempot sakta trappas upp med kreditkorts låten 'Take it to the limit' följd av ytterligare några låtar från nya albumet där 'Long Road out of Eden' kan liknas vid en rockig marsch.

Det är nu som en ny sida av Eagles börjar visa sig för mig. Till 'Somebody' tar de välklädda herrarna av sig sina kavajer och till Glenn Frey raspiga stämma börjar en ny era av konserten, som nästan kan liknas vid en rockkonsert, men bara nästan. 

För mig var konserten riktigt stora behållning 'Walk away', då jag känner hur hela kroppen bara ofrivilligt dras med till Joe Walsh gitarrspelande och sång. Låten är i stort sett ny för mig och kan beskrivas som ÖVERRASKANDE rockigt, vilket i mina termer betyder riktigt riktigt BRA.

Med 'Witchy woman' fortsätter det nya soundet på konserten och bandmedlemmarna verkar trivas som fisken i vattnet. Joe Walsh står för mycket av den rockigare delen showen, på gott och ont. Till 'Life's Been Good' spelas bandets egna familjefilm från tidigare år upp. Vi pratar nu svunna tider då stora polisonger, burrigt hår och utställda jeans verkligen hade ett eget liv. Kvällens skratt kom när Walsh latschar med hjälmkameran, men jag har svårt att avgöra om det är ett sådant där ögonblick där man mer skrattar för att det är pinsamt eller för att det faktiskt är kul...

'Dirty Laundry'och 'Funk 49' tänker jag knappt nämna för de tillhör inte kvällens storheter, men till 'Heartache Tonight' blir det lite trevligt och trallvändlisch igen och sedan sätter 'Life In The Fast Lane', med tillhörande fullträff till bildspel punkt för kvällens konsert... men inte på riktigt så klart. Vi saknar ju två väsentliga låtar och självklart kommer våra mörkklädda hjältar tillbaka och befriar oss från vånda när 'Take It Easy' och så slutligen 'Desperado' spelas, precis så bra som bara Eagles kan göra.

All respekt för männen med mörka kostymer som verkar som pånytt födda i sitt nästan 40 åriga förhållande och i sin musikalitet, med röster och låtar som aldrig verkar kunna gå ur tiden.

Här är några av våra tidningars recensioner på Eagles konserten på Globen:

DN
Svenska dagbladet
Aftonbladet
UNT
GP
Sundsvallstidningen
Expressen

Twinglyping

Caesars är tillbaka med ett nytt album och nu i sällskap med Ebbot Lundberg.

Jag har alltid varit en stor fan av Soundtrack Of Our Lives och kanske framför allt Ebbot. Det är med sorg i hjärtat jag ser att han nu går vidare till jazzens värld i sin musikaliska resa. Jag älskade den unika rockigheten i SOOL och Ebbots röst.

Kombinationen Caesars och Ebbot känns inte alls främmande för mig. I början av 2000-talet gick dessa två bands skivor ständigt i cd-spelaren. Jag hade glädjen att lyssna till en av Caesars Palace (som Caesars hette då) klubbspelningar och när SOOL spelade på kalasturné i Universitetsområdet, Stockholm. Bra band blir inte RIKTIGT bra band förrän man sett dem live. Det är live man blir förälskad eller ej... och visst blev man lite småkär när man såg dessa band live.

Caesars nya "Strawberry weed" är en dubbelplatta på 24(!) låtar som vid första lyssningen känns lång, kanske lite för lång. Men efter några fler lyssningar, växer albumet och bildar en riktigt bra rörig helhet. Deras omisskännliga retrosound slår igenom i alla låtar och det flörtas mer än någonsin med 60-talet och dåtidens pop/rock.

Själv är jag svag för den speciella "farfisaorgeln" som brukar kunna ljuda igenom som en röd tråd i deras låtar, men i det här albumet saknas den röda tråden. Jag har läst att ett en del tycker att det nya albumet är rockigare än de förra, men jag tycker faktiskt tvärt om. Det är mera retropop än retrorock i "Strawberry weed"och jag saknar det något tyngre Caesars soundet. Men mitt rocköra kan ha blivit något okalibrerat då Caesars och Millincolins nya har ljudat i i-Poden samtidigt och då blir kontrasten mellan "punk/rock" och "pop/rock" väldigt tydlig...

En sak är dock helt säker, det känns så kaxigt att i tider som dessa göra ett dubbelalbum som kräver lite mer av sina lyssnare, än enstaka låtar från blandade artister addade till sin playlist. Kanske kan "Strawberry weed" få den nya generationen musiklyssnare att vilja köpa ett album och därmed förstå den djupare meningen med att lyssna igenom flera låtar av samma artist?!

Egentligen vill jag inte highlighta några enskilda låtar från albumet, för det är helheten som gör skivan. MEN jag måste nog ändå nämna att New Bread, In my mind och Boo Boo Goo Goo kommer att riktiga radiohits.

Veckans låt blir Boo Boo Goo Goo.

Glädjen var stor när jag läste att Millencolin var på gång med ett nytt album. Längtan efter nya låtar från Örebrobandet har varit lång och trots Nikola Sarcevic´s solo album 'Roll roll and Flee' som släptes 2006 har abstinensen efter Nikolas röst i kombination med det välbekanta Millencolin soundet varit svår.

Så det var med viss oro och med mycket höga förväntningar jag väntat på att Millencolin´s nya skiva Machine 15.. Hur skulle de kunna leva upp till mitt älskade album Kingwood från 2005?

Men efter att ha (tjuv)lyssnat →Machine 15 gör det, utan problem! Den är stor den nya skivan, MYCKET större och bredare än tidigare skivor. Men Machine 15 blir inte spretig, den blir bara BÄTTRE.

Den här veckans låt blir självklart deras första singel från albumet. Singeln liknar inget som Millencolin gjort tidigare, den är inte lika hård som det vanliga soundet. Trots det, är det en låt där Nicolas röst kommer till sin rätt och låten sätter sig direkt i huvudet och är direkt beroendeframkallande och jag vill INTE bli avgiftad...

Mina damer och herrar

-Låt mig få bli den som presenterar för er, det band som kan få en 34åring att hoppa upp och ned i vild och ren glädje, veckans låt och första singel från Millencolin´s Machine 15 -Deeeeeeetoooooox

Millencolin - Detox lyrics

She's saying, you're lost
She thinks it's time for you to detox
Too many tunes inside your head
Why don't you fill it up with her instead

She's not playing, but you are
She wants romance but you want guitars
Your head was all like you prefer
But you should have lend your ears to her

You're an addict to the audio
A chronic record lover who feeds on stereo

Just like the meat you eat,
The booze you choose,
The nicotine, the coffee
And the sugars that you need so

You're not ready for detox
Turn on the radio

It's not healthy, you're not fit
She says if you don't quit then she'll split
She needs silence and not your noise
Your habit's nothing she enjoys

And you're an (ATH? ) for every kind of sound
A chronic vinyl player, who can't stop spinning 'round

Just like the meat you eat,
The booze you choose,
The nicotine, the coffee
And the sugars that you need so

You're not ready for detox
Turn on the radio

Lyrics provided by LyricsMode.com

Ok, min första och sista kommentar om melodifestivalen 2008!

Jag skrattade mest åt "Luuk traktorn och Donovan" och Björn Gustavssons svanlyft a la "Dirty Dancing".
Jag diggade mest Sanna Nielsen´s fantastiska röst och låt (dottern diggade mest Amy och Sibel)

Vann rätt låt? Nej, enligt mig och förmodligen en stor del av svenska folket.

Men nu ska jag vara lite snäll: det är inget fel på Charlotte Perrelli. Hon är både super snygg och smal och det var en BRA låt.

Efter alla dessa lördagar med BARA schhhhlager, så blir man dock lätt lite mätt. Något som skulle vara uppfriskande efter en sådan här rejäl dos med trallvänliga melodier skulle vara en alternativ FESTIVAL.

Personligen skulle jag hellre se en (melodi)FESTIVAL där etablerade (rock)grupper får chansen att visa upp och sjunga sina egna låtar. Då skulle vi få se på variation, BRA musik och stor underhållning.

Idag har jag bokat biljetter till vår kommuns stora evenemang detta år (eller ska jag skriva någonsinn...?!). Rhaposdy in Rock kommer till Forsmarks Herrgård den 5 Juli.

Biljetter till Rhapsody in Rock bokas via ticnet

Lokala rykten säger att Rhapsody gänget föredrog Forsmarks Borggård före Uppsala slott... och att färdiga artister till årets Rhapsody är Charlotte Perelli, Mikael Tornving, Jill Johnsson och Tommy Körberg.

Själv hoppas jag på att de bjuder in ett rockband. Ja menar, vad Rhasody in ROCK utan rock?! Jag skulle gärna kunna se att Caesars, Mando Diao, Sahara Hotnight eller Shout Out Louds eller varför inte Jerry Williams bli inbjudna... Då skulle det bli rocka av!

2005 var jag på konsert på Forsmarks Herrgårds Borggård med Anna Ternheim, Rebecka Törnqvist, Daniel Lindström med Lasse Eriksson som konfrensier. Det var en härlig sommarkväll och Borggården var en PERFEKT arena för en konsert. Jag kan inte tänka mig en vackrare inramning av ett musikevenemang än så.


Vacker bruksmiljö och engelsk park omringar Forsmarks Herrgård. Foto Lasse Modin för SKB